Ja rubriken är egentligen det enda som behövs i det här inlägget...
Jag säger det igen.
Att få barn är att genomgå en existentiell kris... Jag ska förklara varför.
Att få H. på mitt bröst och se en helt ny människa som ännu inte vet något om livet. Som inte blivit sårad, som inte varit kär, som inte vet något om något. Inte ens vad en stortå är eller hur man ens petar i näsan. Att få träffa H. för första gången det var det största och vackraste upplevelse jag varit med om utan överdrift.
Samtidigt är det också det mest skrämmande jag upplevt. Plötsligt förstod jag begreppet gränslös kärlek och det gjorde mig vettskrämd. Plötsligt insåg jag att jag inte vet hur jag skulle överleva rent fysiskt om jag skulle förlora något så värdefullt för mig, och jag har ändå varit igenom en del kan tilläggas. Det var som att se ner i ett djupt svart hål, som att se döden i vitögat eller livets kärnpunkt, jag vet inte vilket. Jag tror det är det som mammablues handlar om. Jag känner nog som de flesta andra nyblivna mammor.
Jag har alltid engagerat mig känslomässigt i nyheter och politik, men nu när jag ser vilken värld jag har satt H. i, så känner jag mig mer modfälld än tidigare. Ett dåligt samvete på något sätt. Jag vet att jag inte kan ta ansvar för hur hela världen ser ut, men jag tycker det är jobbigt att inte ha makten att helt och fullt skydda H. mot den ondska som nu tynger våra allas axlar, det enda jag kan göra är att trycka på off-knappen när nyheterna drar igång.
Det är som att världen har fått två dimensioner den ena är svart och vit, gråskala, gott och ont. Den andra är fylld med regnbågar, färger och skimmer.
Jag upplever genuin glädje varje dag. Vilken grej! När vi vaknar på morgonen och det första jag ser är ett strålande leende från H. Då fylls jag av en värme och kärlek, som vingslag från en fjäril. Då är världen världsbäst!
När jag får privilegiet att se hennes små steg mot att hela tiden utvecklas och glädjen i henne när hon lyckas med något hon inte kunnat förut. Jag är så lycklig att få uppleva osjälvisk glädje, det är så mycket bättre än den själviska.
Att få barn är att bli "tvingad" att leva i mindfullness. Ta dagen som den kommer och att njuta av alla skiftningar. Eftersom H. utvecklas hela tiden så är hon aldrig som när hon kom igen, men däremot blir hon ju mer och mer nyanserad. Det är spännande men det gäller också att njuta av vad hon är just nu. Det är också att inte ha kontroll, det är bara att gilla läget och njuta vilket också är en frihetskänsla. Jag känner mig tacksam för de stunder vi samlar på tillsammans.
Jag tänker att jag har henne till låns en stund tills hon blir vuxen. Jag vill göra det bästa av den korta tiden Jag vill inte hålla henne i ett fast grepp. Jag vill att hon ska bli en drake som flyger fritt i sin egen vind. Jag håller i linan just nu tills hon lärt sig flyga själv, men sedan vill jag släppa henne fri så att hon får leva sitt liv som hon vill.
Att få barn är att genomgå en existentiell kris. Man förstår att livet en gång kommer ta slut, men man får också privilegiet att känna stor kärlek för en annan människa!
Tack H. för att du kom till oss!
