söndag 24 februari 2013

Så möttes vi igen



I fredags hade vi vårdmötet jag skrev om tidigare. Oj vad nervös jag var! Men det gick bra och jag ångrar inte en sekund att vi hade det.

För det första var det första gången jag fick en ordentlig ursäkt från avdelningen och från läkaren som opererade mig. Bara att de visar att det som hänt är beklagligt och att jag inte har någon skuld i deras brist på bemötande samt det som gick fel. Det kändes jätteskönt, som att den där handduken som virats hårt runt mitt hjärta under det senaste året äntligen släppte sitt hårda tag om det.

Jag hade A. med mig som verkligen fungerat som mitt stöd i ALLT detta, jag är så otroligt tacksam att ha en så tålmodig och kärleksfull livskamrat vid min sida! Han har sett hur jag mått, hur jag reagerat, hur jag frustrerat ha velat ge upp flera gånger. När min tunga slog knut på sig själv på mötet så tog han vid och ifrågasatte saker och hjälpte dem att förstå hur det varit för oss. Även Å från patientnämnden har varit en stabil punkt genom detta och fått mig att förstå vilken rätt jag har att känna som jag gör i detta. Jag är så glad att det finns så fina personer i denna värld som ger så mycket av sin tid att hjälpa små lortar som mig!

Jag kan inte vara arg på J. (läkaren) längre heller, han såg mer ut som en sliten fågel efter detta år. Det är klart att det inte förändrar saker, men jag har inte förmågan att vara arg på någon som ser ut att lida så som han gjorde. Jag hoppas att han också kan gå vidare efter detta...

Efteråt var hela min kropp matt, så många spänningar som släppte, jag är glad att jag var modig nog att möta dem igen och jag känner mig faktiskt lite stolt över mig själv. Det hade varit lättare att bara lämna det hela och strunta i det hela, men jag tror att den där handduken runt hjärtat hade stramat lika hårt i fortsättningen då. Jag fick även svar på frågor och missförstånd, saker och ting har inte varit som det verkat i alla lägen, det gjorde också att ilskan försvann för saker som inte kommit fram på rätt sätt.

Nu tänker jag släppa denna del av min historia och rikta blickarna framåt och mot roliga saker i mitt liv istället!

- Over And Out-

torsdag 21 februari 2013

Morrans återkomst- som en dålig skäckis


Morran återkom till vår lilla stad igen med is och kyla i sitt släptåg.
Ack och ve vad jag inte längtade efter dé.

Jag längtar efter solen och värmen.
Jag längtar efter musöron på grenarna.
Jag längtar efter fågelsång och talgoxars lek.
Jag längtar efter varmt kaffe i korgstol ute på stenlagd uteplats.
Jag längtar efter grönt.
Jag längtar efter gräs.
Jag längtar efter krokus.
Jag längtar efter grus.
Jag längtar efter vårlukt och blöt asfalt.
Jag längtar efter vitsippor i vaknande skog.
Jag längtar efter våren!!!

lördag 16 februari 2013

Vårdmöte på G

Den första mars är det årsdag för min misslyckade operation. Känns som att det både gått lång och kort tid på samma gång. Men det brukar vara så tiden känns när den är fylld med mycket händelser och många känslor, då är det som om tiden får en extra dimension och upplevs i två parallella spår.

På fredag ska jag har vårdmöte med avdelsningschefen på ortopedkliniken, samt min läkare som lyckades ha ur höftkulan så att jag nu har protes. Jag känner stor ovilja inför detta möte, men jag känner att jag måste åka på det för min egen sorgeprocess. Jag ser det lite som en slutdestination. Det är lite som att gå till tandläkaren, jag vet att om jag går dit kommer jag laga ett ont hål och inte känna samma smärta som innan. Eller, det är åtminstone så jag hoppas att det ska kännas. Det jag är rädd för att att hamna i ett rum fullt med självförsvar, om det blir så kommer jag inte vilja vara kvar på mötet.

Patientnämnden har verkligen funkat som ett stöd för mig, jag känner mig trygg att ha dem med då man som patient mot ett stort system lätt blir väldigt liten. Jag känner mig trygg med att hon kommer bryta om hon ser att det är det som är bäst för mig. Tack för den tryggheten!

Ja tänkt vad konstigt allt kan vara ibland.