fredag 31 augusti 2012

Om jag var en trasig vas, vad skulle jag vara värd då?

Tjo så var hösten här!
Regnet vattnar de små svamparna i skogen och jag förbereder svampkorgen med pensel och kniv så att det bara är att hoppa i gummistövlarna och leta sen!
Det som är lite tråkigt är att jag är allergisk mot kantareller, höstkantareller går bättre.
Men häromdagen när vi var ute på kvällspromenad med hunden så hittade vi ganska mycket. Då offrade jag magen för en kväll, men gud så gott det var!


Jag tycker att plocka svamp har en konstig dragningskraft på mig, det är som en övernaturlig hand tar tag i tävlingsnerven när det vankas svampplock. Jag tänker mig det som samma triggers som vid tv-spelande. Man springer runt i en skog och letar guldgula svampar. Inte helt olikt Zelda, fast då letar man rubiner eller nåt liknande. Självklart är det roligare då man är två, för då tävlar man lite mot den man går med!

Nu kan jag cykla också, det känns så härligt! Önskar bara att jag hade en cykel med växlar...  Det är lätt att glömma hur bunden jag var efter operationen, tänk att då satt jag fast hemma och var tvungen att åka rullstol så fort jag skulle någonstans... och framförallt var smärtan så mycket värre då i jämförelse med nu, det är ju rätt skönt, minst sagt, att slippa den! Ha respekt för de som säger att det gör ont att bryta benet, det kan jag gå i god för att det gör det!
Jag är glad över att få träningsvärk istället för benbrottsvärk!

Har pratat med försäkringsbolag idag och det var faktiskt jobbigare än jag trodde. Man blir liksom en produkt, en vara.
Hur många % invaliditet kommer varan att ha när streckkoden är avläst?
Nej tyvärr om varan inte hade någon prislapp på sig vid mättillfället så ges inga pengar tillbaka eftersom vi då inte vet hur varan ska värderas.
Nu låter det som att de var otrevliga, men de var de inte alls, min handläggare var jättetrevlig och det kändes som att hon ville mitt bästa. Men det är hela situationen som känns olustig och att alla minnen kommer upp och ska göras till kronor och ören. Hur ska det kunna värderas så det känns rätt? Vad skulle du tycka att ditt lidande var värt?
Eller hur skulle det kännas när lidandet är sekundärt och inte försäkringsbart?

På onsdag kommer jag att få information vad LexMaria-anmälan innhöll och hur händelseanalysen såg ut som sjukhuset lämnade till socialstyrelsen. Det känns lite konstigt i allt det här att processen har haft sin egen gång och att jag känner mig rätt utanför den, både på gott och ont ska jag väl säga. Nu vill jag vidare snart, vill se framåt och få lite struktur igen i min vardag!

- Over And Out -

måndag 27 augusti 2012

Homo sapiens perfectus

Ännu en måndag passerar tidens näthinna.
Dags att ta tag i det här med att söka jobb.
Det är konstigt vad sjukskrivning och arbetslöshet gör med psyket. Jag fick höra för några veckor sedan att dödsfall, skilsmässor och arbetslöshet är de tre saker som bryter ner människor i psyket rätt mycket. Och ja det känns igen, nu är jag inte psykiskt nedbruten, mer lite mosig och seg som man blir efter en lång sjukskrivning och det är som att ett stort osynligt hinder har flyttat in i huvudet. Hur får man bort det? någon som har något tips?

Mitt självförtroende slås snabbt ner i botten när man läser alla krav i jobb-annonserna, man liksom matas med hur man borde vara. Alla jobb kräver att man ska

ha förmåga att ha många bollar i luften samtidigt
gilla fart och fläkt
Rätt utbildning som matchar jobbet perfekt
vara positiv och på G
ha massor av erfarenheter
initiativförmåga
körkort
personlig lämplighet (vad nu det är...)
m.m m.m

Man ska vara en perfekt människa helt enkelt. Och det krävs ganska mycket självkänsla att ens våga söka, för OM man skulle få det så är det ganska mycket att leva upp till.
Jag är inte perfekt och jag har inte ALLA dessa kvalifikationer. Men jag har inget intresse av att vara perfekt heller å andra sidan, men jag har andra kvalitéer som jag är stolt och glad över. Det är bara att dessa inte värderas på samma sätt i det effektiviserade samhällsklimatet vi lever i.

Jag är under rätt förhållanden en kreativ person . När stressnivån är lagom sprutar jag av ideer och lösningar.
Jag är en person som ser människor, men för hög arbetsbörda skapar inte utrymme för att se dem som behöver ses, vilket jag tror gäller för de flesta i stressade situationer.
Jag har mina känslor med i det jag gör, mår jag bra visar jag det, gör jag inte det visar jag det också. Detta gör ibland andra rädda och huruvida detta är positivt eller negativt beror på den som tycker till. Jag tycker så mycket om Mia Skäringer när hon i sin bok "Avig Maria" ifrågasätter att andra säger att man är överkänslig och att detta är något man ska skämmas över, hon menar att andra är underkänsliga. Ja varför inte vända på kakan och se den från ett annat håll ibland? Såklart inser jag att i vissa situationer måste man lägga band på sina känslor, men måste man alltid det? Är vi inte mycket våra känslor? Hur uppfattar vi en person som aldrig visar vad denne känner? Vilka känner vi förtroende för? De som vågar säga vad de känner och tycker eller de som aldrig visar några känslor eller aldrig tycker något?

Min träning går bra tycker jag, i helgen gick jag hela 7km, och visst dagen efter var jag som en liten död rosa räka, men det var inte att jag fick ont utan mer att jag blev trött. Jag njuter i fulla drag!

Jag har fått en handläggare som ska utreda min anmälan, det känns bra att det går framåt, men jag är livrädd för att de inte ska förstå vad detta har skadat mig på så många olika plan.
Jag vet inte om jag kommer kunna spela innebandy mer. Jag ska helst inte löpträna.
Jag känner mig rädd och orolig för att simma, tänk om min höft hoppar ur led i vattnet, det är ju direkt livsfarligt... och jag vill helst inte simma på badhuset med flytväst...
Det bästa jag vet är att snorkla, kommer jag någonsin våga göra det igen?

Jag kommer bli tvungen att leva med rädslor och funderingar som jag annars inte hade behövt, det är nog det svåraste som jag tycker. Höftprotesen kanske inte begränsar mig fysiskt så mycket, men med den kommer också de psykiska aspekterna, vad händer om....
Detta är något som jag upplever att de inom sjukvården inte riktigt har beaktat. Bara för att jag inte gjort något innan min operation så innebär ju inte det att detta kan vara något jag skulle ha velat utveckla efter operationen. Exempelvis löpning var jag sugen på, men det måste jag tänka bort nu, eller boxning, jag kommer inte fixa sparkarna och det känns inte så kul att inte kunna träna något fullt ut.




torsdag 23 augusti 2012

Klockorna slår i baktakt

Efter reggaefestivalen har jag blivit pepp på att utforska denna musik och nu hör jag reggae var jag än lyssnar. Fick en fin överraskning i morse då jag kom hem efter promenad. Det hängde en liten påse på dörren med en superfin klocka i. Tack KB! den tickar fint tillsammans med vår andra klocka här i köket, blir en fin reggaetakt

Tick a tack tick a tack tick a tack.



Försöker hitta tillbaka till det lugna tempot igen, hitta den gungande baktakten i mig själv som är ack så viktigt men lätt att tappa bort.
Det krävs bara en ögonblink för att vara tillbaka till den gamla stressnivån... inte bra.

Borde kanske testa shiatsu-massage det verkade ju bra när M testade det på radion igår....


tisdag 21 augusti 2012

Rastaflätor och Jamaica i Furuvik


I helgen var jag på reggaefestivalen i Furuvik och där har jag lärt mig en del nya saker, vilket nästan alltid är en härlig känsla. Jag har lärt mig att inom reggae-kulturen kan man läsa av status via rastaflätor. Ju längre och tjockare de är desto tyngre väger innehavarens namn och ju mer respekt förtjänar denna person.

Jag har också lärt mig att till reggaemusik är det legitimt att ha en tröja, tygstycke eller liknande (har man långa rastaflätor kan man även använda sig av dessa) i ena handen och när man gillar vad man hör så vevar man med denna, ungefär som en sådan där grej man brukar ha på matcher som låter när man snurrar på den.

Jag har lärt mig vilken typ av reggae jag tycker om.
Dels tycker jag om svensk reggae, gärna lite politiska texter är bra. Partiet hette ett band som spelade som jag varmt kan rekomendera. SKAnsen var ett annat som körde mer ska i och för sig, men som också lyste upp scenen. Sedan gillar jag gammal reggae som låter lite skallrig och rostig. Ken Parker är ett exempel på sådan reggae, men det visste jag innan denna helg i och för sig.

Jag har också lärt mig vilken typ av reggae jag inte tycker om.
Jag tycker inte om artister med alltför djup basröst som maler på i samma tempo i låt ut och låt in.

Jag har lärt mig att ”reggae-människor” (om man nu får generalisera så grovt) är snygga och mysiga.

Jag tyckte det var en härlig stämning med vad jag uppfattade, extremt lite fylla. Jag var ändå nykter och tycker inte så vidare värst om fulla människor, så jag brukar scanna av fältet relativt bra. Jag tycker mest de är obehagliga och pratar alltid LITE för högt om LITE för personliga saker.
Haschdiskussionen tänker jag faktiskt lämna utanför då jag tycker att den tar alldeles för stor plats redan, festivalen var så mycket mer än bara droger.

Timbuktu var jättebra! Även om jag kanske inte räknar honom som reggae så var han en extremt bra liveartist och jag vill försöka se honom på ett mindre ställe med en mer intim känsla, det tror jag skulle vara superbra!


onsdag 15 augusti 2012

Det finns så mycket bra människor i mitt liv!

Äntligen!
Igår fick jag träffa min sjukgymnast och hon var jättebra! Såklart hade läkaren glömt att skriva upp mig på hennes lista så det är därför det har tagit tid.... okej jag behöver väl inte säga något mer om den saken för att ni ska förstå hur det känns...
Men sjukgymnasten är superbra och jag har tränat min första dag nu idag och det är så skönt i höften när jag får stretcha ut den! Det är som att smärtan och det stela lägger sig och det blir lite lugnt i höften. Jag fick se två filmer hur det såg ut (animerad) när de opererade mig, hur det gick till. Det var ju jättebra! Det är ju det jag har undrat rätt mycket över, det hade varit bra att se den innan operationen också tror jag. Hon förklarade vilken typ av rörelser jag har på grund av att jag haltar, hon förklarade varför med hjälp av en bild med muskler och en med skelettet. Det kändes så himla skönt, det var som att pusselbitarna föll på plats och jag kan förstå min kropp bättre. Hon sa också att det går inte att säga till oss med höftproblem att "gå ordentligt", utan det handlar om att kroppen har anpassat sina muskler så att inte leden som gör ont ska belastas. Att tänka på kring mig är ju att jag gått med mitt problem så länge, vilket nog har gjort sitt för vaggandet. Men nu har jag fått stretchövningar som ska hjälpa mig att få ut min steglängd. Jag har också fått bekräftat att jag är överrörlig, vilket jag misstänkt. Detta är till min nackdel då jag har svårt att känna att det tar emot och gärna överanstränger lederna. Men medvetenhet är ju första steget mot att göra något åt det tänker jag.

Igår hade jag också min sista tid hos min underbaraste kurator T. Det kändes vemodigt att säga hejdå, samtidigt så känner jag mig rätt klar där, jag mår faktiskt rätt bra nu i livet =). Om han bara visste vad han har hjälpt mig genom mycket! Jag kommer sakna honom och jag är så tacksam att jag råkade hamna hos just honom! Det bästa med T är att han ifrågasätter mig när det behövs och han peppar mig när det behövs.

Igår var J här och åt och bubbelbadade. Åh vad fint och härligt vi alltid har det! Jag är så glad att hon pluppat in i mitt liv och ger mig lite bra perspektiv! Du gör mig motiverad, får mig att se möjligheter och ger mig energi J, bara så du vet!


J i bubbelkoppen.


- Over And Out -

måndag 13 augusti 2012

Älskade barn!

Jaha då var det måndag. Måndagsångesten lägger sig som ett täcke över facebook och det verkar som att de flesta börjar på med rutinerna idag. Ångesten för att börja jobba... ångesten över att inte ha något jobb, och ångesten över att inte veta vad man vill och vad man klarar... eller man och man, ska väl säga jag där...

Vad ska jag bli när man blir stor?
När har jag blivit stor? Aldrig?
Ska man satsa på nåt nytt eller ska jag ge yrket en riktig chans?
Jag vet att jag älskar att arbeta med barn, jag tycker om allt positivt man får av dem. Och det finns ingen bättre belöning för själen än när det kommer en aha-upplevelse för en elev.
Men stressen.... det är där skon klämmer. De flesta tror att jag är en lugn person, men de har inte känt mitt hjärta slå. Jag har äntligen hittat mitt lugn nu, men kan jag hålla det kvar om jag börjar arbeta som lärare igen?

Det har varit lite barnhysteri i mitt liv på sistone. Flera vänner har fått tillskott i sina familjer och flera familje-diskussioner har också ägt rum i mitt liv. I min generation är det ju inte självklart att sprida vidare sina gener, det går också att satsa på andra saker här i livet. Jag tycker det är bra ur en feministisk synvinkel att detta val finns idag!

Att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet i mitt liv. Tro det eller ej men jag har faktiskt tyckt att barn har varit lite läskiga och obehagliga, små drägglande monster. Jag är yngst i min syskonskara och små barn har liksom aldrig funnits i mitt liv. Jag har tyckt att det varit rätt skönt. Inte saknat det så att säga. Jag har också tänkt att skaffa barn är en ytterst självisk tanke som förälder, så ond som den här världen är... självklart har jag ändrat mig i dessa frågor på äldre dagar, jag tycker inte så längre.

En fin vän, C, sa en gång till mig att hon trodde att barn är bra för människan och världen.
Jag har tänkt mycket på det och det ligger så mycket i det. Jag tror barn är helande för oss vuxna och jag tror vi behöver barn (på ett eller annat sätt) i våra liv för att må bra.  Barn gör att vuxna vågar "fåna" sig. Barn gör att vuxna släpper kraven och tvingar oss att vara lite mer i nuet. Jag tror att barn ger oss ett hälsosamt perspektiv på livet. Barn är också ärliga, på gott och ont. Barn krånglar inte till allt så mycket med tankekanelbullar, känslorna är mer här och nu. Jag tror att barn lär oss att känna empati. Det är därför jag älskar att arbeta med barn!

Cornelis Vreeswijk – Brev från kolonien


torsdag 9 augusti 2012

jag är en tjuv!

Okej, nu har det hänt.... det första konkreta konsekvensen av att en läkare "råkade" ta bort en kroppsdel istället för benutväxten, och att jag fått en höft i titan istället. Ja det är ju också en konsekvens, men det var inte det jag tänkte på.
Jag gick häromdagen i lugn och ro i ett köpcenter här i närheten. Jag skulle in på en klädaffär och flanera lite, när jag går IN i affären så börjar larmet pipa.... nu förstår jag exakt hur min syster måste ha känt sig när hennes pacemaker också utlöste larmet på en affär ( i samma köpcenter kan jag dessutom tillägga). Jag höll skyldigt upp händerna och sa:
- Jag har inte tagit nåt, jag har en höft av titan, det kanske är den som utlöste larmet! Den såg inte expediten komma tror jag.... Röd i ansiktet och med bultande hjärta gick jag ut ur affären och gick inte tillbaka igen, fan de som hade en skitsnygg jacka!

Jag är riktigt dålig på att vara i nuet, en amatör inom området så att säga. Det är något jag anser att jag måste träna på, för jag tror att det är något som inte kommer gratis.
Hur som helst lyckades jag med denna bedrift i säkert fem minuter igår. Jag låg och guppade i vår bubbelpool med en Arne Dahl-bok framför näsan. Jag slutade plötsligt att läsa och blundade, jag tror fåglarna hade stormöte upp i trädkronorna där solen spelade i bladen. Ljudet gav mentala bilder av att jag befann mig i en regnskog med papegojor, undulater, nymfparakiter och andra fåglar (finns de i regnskogen? ja ja det är ju min dröm, så i den bestämmer jag reglerna, och där fanns de  i regnskogen i alla fall...). Det smattrade och pep och skrek och flögs och trixades och ja ni fattar grejen. Två fåglar sprätte omkring i vårt fågelbad och jag var liksom där och då och det var det bästa på hela dagen! Väl värt att träna upp!

- Over And Out-


tisdag 7 augusti 2012

Att bromsa behöver inte betyda att man är en fegis

Jag tror att vi behöver lägga foten och sinnena på bromsen emellanåt. Att bromsa behöver inte betyda att man är fegis, det kan faktiskt betyda att man är..... trumvirvel..... prrrrrr... modig!
Allt ska vara så effektivt, gå så snabbt, vara synkat och framför allt ska det vara felfritt. Jag är så trött på att försöka vara felfri, jag vill vara en grön kvist utan att ständigt få mina brister i ansiktet av andra. Jag lovar det räcker att jag vet dem själv, jag är självkritisk så det räcker och blir över, jag behöver lite bomull och försiktighet, jag behöver lite kärlek och respekt helt enkelt. Det behöver alla.

Men det var inte det jag skulle diskutera=) Jag skulle ju skriva om varför det kan vara modigt att bromsa!

Exempelvis finns det kanske tydligaste bromsproblemet på vägarna, eller på livets vägar... När man kör på en motorväg, i vårt samhälle, verkar det som att det finns en osynlig regel. Att om man bromsar (trots att det är en tvåfilig motorväg där alla borde få plats) så är man en fegis. Jag föredrar medkörare som har siktet lite längre fram än den egna nosen. Exempel:

1. Omkörning precis vid en påfart.
Hur många gånger har inte detta hänt, vilket innbär att JAG, petit moi, måste bryta mitt fenomenala flyt och tvärbromsa för att en bil valt att köra om precis när en annan bil kommer körandes på påfarten.... Jag vill ha mitt eget tempo och ändå kunna släppa in en annan person på banan. Alla är nya i början och då kanske ytterfilisterna behöver bromsa lite ibland för att släppa fram de nya ovana på körbanan.

2. När någon ligger och trycker i rumpan på ens bil och jagar.
Jag har vackert läst av trafiken och ser att jag hinner köra om en bil, jag svänger ut, lite snidigt, i omkörningsfilen och börjar min omkörning. Jag håller hastigheten perfekt. En snabbare bil som uppenbarligen kör för fort kommer i snabb takt körandes. Den lägger sig en halvmeter bakom mig (mitt i min omkörning) och trycker. Detta resulterar i att jag blir rätt stressad, beroende på humör reagerar jag antingen med en lätt tryckning på bromsen (vilket brukar resultera att bilen bakom blir lite skrajsen och bromsar en aning), eller så blir det hjärtklappning och jag börjar köra för fort. Denna ständiga stress att vara produktiv, ligga först, kunna allt.

3. När andra förare chansar i en korsning och svänger ut fast de egentligen inte hinner.
Här kan det ju faktiskt vara så att jag, mot förmodan (eftersom jag läser av trafiken så bra), inte ser dem och det har då hänt att jag tvingas tvärnita. Ibland när livet svischar förbi i ens korsning och alla andra kör så fort kan det vara bra att bara stå still och vänta tills en lucka öppnar sig. När allt gått åt helvete är det lätt att försöka hänga med alla andra, men det är just då, precis i den stunden som det kan var viktigare och modigare att bromsa och leta efter den rätta luckan för just din bil och din fart, hitta rätt hastighet i ditt liv.

Trafiken är lite som livet, det är ett samspel och det gäller att hjälpa varandra, ibland kan det hända misstag och då får vi lov att vara lite toleranta mot varandra, men att köra på och ha uppfattningen att man har sin egen körfil och inte behöver ta hänsyn till andra, det tror jag är att lura sig själv. Tryck foten på bromsen och skapa ett lugnare tempo, alla blir gladare och det blir roligare helt enkelt. Tummen upp för "söndagsåkarna"!


Panetoz – Dansa Pausa
- Over And Out -

torsdag 2 augusti 2012

Från bastu till skärgård

Nu har vi haft full gas på rustningsfronten ett tag. Idag blev vi dock klara för ett tag. Från bastukänsla till skärgårdskänsla i hallen, alltså från furu till vitmålad furu.
Vi är riktigt nöjda, jag ska njuta varje gång jag kommer in genom dörren!

förberedelse- fortfarande bastukänsla


Nu kör vi!

Ziggy Stardust på besök
Efter the hard work blev det så här fint:





Vi har även lyckats trolla bort ett rum med mintgröna tapeter och orange golv....Men hur det rummet såg ut låter jag er skapa era inre bilder kring... hur det än ser ut där inne i era huvuden så tror jag verkligheten överträffade era bilder... Och lägg också till att jag legat sjukskriven i detta rum med mintgröna väggar och orange golv,  sedan i mars. Lättnaden i mitt hjärta var stor när vi var färdiga!




- Over And Out -