Årskrönika 2012
Året 2012 har varit ett konstigt år för mig, mycket som har
hänt, mycket sorg, ilska, frustration men också mycket glädje och tacksamhet.
Året var det första året som husägare, vi inledde året med
en del rustande och vi var nyfikna och ivriga på att lära oss mer om hur man
lägger trägolv, målar om panel (det gjorde vi dock senare under året) och vi
gick omkring i huset med ett bagage fullt av drömmar och idéer kring vad vi
ville förändra i huset.
Min höft låg som ett moln och jag visste redan i början av
året att jag skulle behöva göra något åt den, jag hade fått svart på vitt att
jag hade någon form av utväxt. Men vad det skulle bli hade jag ingen aning om
förrän i februari.
I mars opererades jag och det som hände då gör mig
fortfarande mycket ledsen. Mest ledsen är jag för hur jag behandlades, så här i
efterhand är det just detta som gör mest ont. Läkaren som opererade mig tog fel
på min tumör och hade ut höftkulan ur kroppen istället. Som tur var fanns det
någon sköterska som misstänkte att det var något fel, därför kasserades inte
höftkulan. Läkaren upptäckte sitt misstag satte tillbaka kulan, tillkallade
hjälp, men berättade inte genast vad som hänt. Detta tros ha medfört att
läkningen i detta läge redan var meningslös eftersom höftkulan dött då den inte
fått någon blodtillförsel då den låg utanför kroppen. Allt detta tog det
närmare ett halvår innan jag fick veta, det är för mig obegripligt, jag känner
framför allt att jag inte blivit respekterad av detta sätt från sjukvården. När
jag vaknade från operationen ville jag veta vad som hänt, ingen berättade
sanningen för mig, det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag minns att
det kändes som om alla gick på tå runt mig för att inte avslöja något. Jag har
aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.
Sedan skickades jag hem, jag kände inte något som helst stöd
från sjukvården. Recept på smärstillande glömdes bort, telefonnummer jag fick
var felaktiga och jag fick inte tag på någon ifrån avdelningen då jag hade
frågor eller oro. Bara ett vänligt ord och någon som tog sig tid att ordna upp
misstagen hade förändrat hela min upplevelse av vad som hänt. Men jag fick
ingen hjälp och att få hem hjälpmedel fick jag ligga hemma i sängen och fixa
helt på egen hand. Jag ska inte gräva ner mig alltför djupt i detta, men jag
kan säga så här, att min tillit till vårt samhälle och vår så kallade välfärd
är för alltid sårad. Jag har under detta år förstått att det är ett långt
mycket mer hårt samhälle vi har i Sverige än vad jag trott. Om ingen anser att
de har ansvar att ta hand om en illa behandlad individ så finns inte
tillräckligt med medkänsla och göra det av denna anledning utan det är upp till
individen själv att propsa på sina rättigheter. Detta är inte ett samhälle jag
vill ha och jag känner mig dyster inför denna upptäckt, medkänsla är kittet som
får allt att bli hållbart, ur medkänsla kommer empati, ur empati bygger vi
relationer, kärlek och tillit. Så ser jag på det hela.
Sommaren flöt på och varje framsteg var en seger, när jag
kunde ta mig ut utan rullstol, när jag kunde duscha själv, ta på mig strumpor
själv. När jag kunde ta mig ut från huset själv, sitta i solen under eken och
läsa. Det var underbart! Jag kommer minnas min och vår hunds första egna
promenad tillsammans. Aldrig har jag uppskattat kvällssolen så mycket och hans
nosande i diket så mycket!
Min darling gjorde en mycket bra investering, nämligen en
uppblåsbar bubbelpool. Den har verkligen förgyllt många ensamma förmiddagar för
mig och skapat mysiga kvällar tillsammans med min fina A.
Nu har poolen fått flytta in och vi har den i källaren,
vilket förgyller vintermörkret!
Min A. har varit värd allt för mig! Jag vet nu att han
alltid finns där för mig. När saker och ting är kul delar vi det, när saker och
ting är svårt, delar vi det också! Bättre än så kan man inte ha det tycker jag!
Vi är ett team han och jag, ett team där vi får vara våra egna individer samtidigt
som vi har något tillsammans.
Jag kommer också minnas mina fantastiska vänner, jag blir
varm när jag tänker på vilka fina vänner jag har.
E. och S. som gjorde att mina förmiddagar passerade i ett
kick och var oändligt mycket mer glädjefyllda än om jag suttit ensam. De tog
komandot att vi skulle ut på promenad och fastän jag egentligen tyckte det var
jobbigt att visa mig i rullstol, men de fick ut mig så jag fick frisk och
härlig vårluft. Puss på er!
Eller J. som slira in med sin lilla blå bil och sin hund med
kebabrullar till lunch. Eller då vi åkte till Avesta och gick på verket och
bara hade en sådan fin dag tillsammans! Och loppisarna förstås… Alla de små
handlingarna har haft så stor betydelse för mig och mitt tillfrisknande. Jag
hoppas att ni förstår det!
A. som varit här och lagat mat och bara haft sin goda
energi. Hur många fina trädgårdstips har jag inte fått av dig? Eller hur många
pelargoner har jag inte fått? Love you!
Vi gick också på en trädgårdskurs under året, där vi fick
lära oss att planera vår trädgård, jag vet inte om det fallit i god jord, som
man säger, men det visar sig i framtiden.
Vi åkte en skånetur med husbilen och var ut till höganäs och
den otroligt vackra naturen där. Jag tycker mer och mer om Sveriges natur, det
är så grönt och fint här, ju mer jag är ute och reser desto mer tycker jag
faktiskt om Sverige.
I augusti var jag fri från min sjukskrivning och började
arbeta igen. En lärorik tid men det är också kämpigt att komma tillbaka efter
en sådan lång sjukskrivning. Jag är tacksam att jag haft arbete och att de
vågade satsa på mig!
I december åkte vi till Kap Verde, en skön och intressant
resa där jag fick många nya intryck. Allt ifrån hur en riktig öken ser ut, till
att se hur barn kan ha det där. Valar som simmade utanför kusten, hur det känns
att åka med en jeep där man kanske inte borde åka med en jeep. Jag har också
lärt mig vad craccas är (havstulpan som man äter, ungefär som en mussla).
Ja mycket har hänt under detta år och jag får inte plats att srkiva om allt, men jag har lärt mig så
mycket om livet. Nästa år ska jag satsa på att fokusera på glädjen i mitt liv
ännu mer! Livet är för värdefullt för att ha på sig offerrocken och låta den
tynga ner själen. Jag siktar på att umgås mer med människor jag tycker om,
resa, uppleva och leva livet fullt ut. Sedan vet man aldrig hur floden kommer
se ut, det är bara att sätta sig till rätta och försöka styra rodret åt det
håll man vill åt, men samtidigt följa den ström som är ämnad för mig. Jag vet
att jag låter lite pretto, men det skiter jag i!
Gott nytt år och ha ett fint 2013!