onsdag 27 juni 2012

Sommar, Kokos och längtan efter värme

När ska den där sommaren komma??? Idag är det visserligen soligt ute, men det är KALLT i luften. Fröken grön kvist är inte gjord för Sveriges klimat! Min kropp mådde som allra bäst då vi var i Thailand och temperaturen var ca 35 grader. Att flytta till något varmare skulle vara najs! Mitt enda krav är palmer, azurblåa toner och lite lugnare tempo, då skulle jag nog reda mig riktigt bra, kanske en hängmatta också...

Idag på tv4 var det om olika skönhetsprodukter nu inför sommaren när vi tjejer vill piffa upp lite extra för att se solbruna och extra fräscha ut, som de sa. Då måste vi fylla på oss med kemikalier och spackla oss med ännu mer sådana.
Jag vill dela med mig av ett tips jag fick av en vän A. som fungerar minst lika bra som alla konstgjorda produkter, om inte bättre. Vanlig hederlig kokosolja. Finns på de flesta hälsokostaffärer, är ekologisk och helt naturlig. Mitt motto är att det jag smörjer på mig (med vissa undantag eftersom jag inte är perfekt, jag är ju ändå människa) ska jag även kunna äta. Man kan ha en klick i teet, eller så smörjer man in huden. Kokosolja innehåller massa antioxidanter som är bra för oss. Och jag tycker i varje fall att min hud blivit mycket bättre av kokosolja, dessutom luktar man riktigt gott efter duschen! Dock funkar det inte att ha i håret för mig, blir alldeles för fet och slibbig.



Igår var jag hemma hos E. S. och E.s man var också där. Åkte dit på eftermiddagen och fick lite gott te.




Vi har alltid så intressanta samtal tycker jag! Älskar att vara där och bara prata, annars brukar jag ha väldigt svårt för att kallprata, blir uttråkad av det, men aldrig när jag är med E. Hemma hos dem är det en härlig energi, alla känns välkomna och det finns en sådan fin värme hos dom! Jag är så glad av våra vägar korsats och att vi funnit varandra. Vänner är som kryddan i livet som gör att det blir mer smak och sting på tillvaron! Det gäller att vara rädd om dem och vårda relationen, för kryddor är färskvaror och vissnar om de inte får mycket sol och vatten då och då.

- Over And Out -

tisdag 26 juni 2012

På toppen av berget!




Idag har jag varit och fått hjälp att skriva ansökan om pengar från patientförsäkringen. Kändes underbart skönt med en vänlig själ som lyssnade och hjälpte mig! Patientnämden rules! Tänk vad ett bra bemötande kan få en att känna sig lugn och positiv!

Däremot har min hälsocentral (Carema Brynäs) bestämt sig för att göra den bästa HC jag någonsin varit på till den sämsta… Det har varit lite som det ska vara att komma dit, ingen misstro att man låtsas vara sjuk, eller stressig stämning i personalen, utan tvärt om, man har alltid känt sig lyssnad till och blivit skickad för undersökning eller behandling på rätt ställe utan omsvep eller krångel. Jag har verkligen känt mig trygg där. Men nu har nästan alla läkare slutat, tror jag såg på en lista att det var tre ”riktiga läkare” resten var antingen AT-läkare eller ST-läkare. Sedan ska de till hösten även rycka bort den bästa livlinan jag har haft genom det som hänt mig, nämligen min bästa bästa kurator! Känns hemskt att de bara säger upp alla kuratorer och ersätter dem med ”konsulter”. Finns ingen mening för mig att vara kvar där nu, känns sorgligt och hemskt både för mig och andra patienter samt för dem som jobbar där. Just nu känner jag inte direkt att sjukvården i Gävleborgs län är tipp topp tyvärr… Allt verkar bara handla om pengar och inte om patienter eller de som arbetar där. Man undrar ju när bubblan ska spricka, jag hoppas att den gör det snart, innan den blir för stor.

Efter min senaste operation går det framåt nu, vilket känns underbart! Jag kan gå mycket bättre och en krycka är det jag behöver! Men mina muskler har försvunnit!!
Äntligen har jag sådär smala ben som jag alltid velat ha.... eller nä förresten vilken nytta har jag av smala ben om jag inte orkar lyfta dom ordentligt! Hellre stabbiga rejäla don! Jag vill bara att tiden ska gå så att jag får träffa en sjukgymnast snart och få lite övningar att börja med. Vill börja träna upp mig nu!

Häromdagen gjorde jag och A. en härlig utflykt till Kungsberget. Vi var så busiga att vi for upp till toppen med bilen. Jättefin utsikt och för första gången på flera månader kände jag känslan av frihet i luften. Just friheten att göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill. När jag kommer kunna gå igen ska jag njuta av friheten att kunna bestämma över mig själv i fulla drag! Att kunna sätta på mig strumpor när jag själv vill, bara att kunna ta på sockor om jag fryser och är ensam hemma. Jag längtar efter att inte behöva planera att åka till en kompis, att kunna åka dit på chans när jag själv väljer. Att kunna flytta på en fåtölj som står fel, själv, eller varför inte börja måla något som ska målas här hemma, gå ut på promenad med Gandalf eller en fotorunda på kvällen och fånga magiska naturögonblick. Jag ska njuta av att inte behöva vänta på att någon jämt måste hjälpa mig. Jag ska uppskatta att kunna bestämma över mig själv!

På fredag ska jag ta suturerna (stygnen) och det innebär att jag snart kommer kunna bada i vår bubbelpool! Åh så jag har längtat efter ett varmt bad!!! Jag börjar se ljuset i tunneln och känner mig både glad och lite orolig vad som väntar på andra sidan! Vad händer när allt är över? Lite som att man kämpat sig ut ur en djungel och när man väl kommer ut ur den så upptäcker man att man står mitt i en öken,  är rädd för att det ska komma en tomhetskänsla och en stilla undran över vad ska jag göra nu/då? Men framför allt ska jag njuta av friheten!

- Over And Out -






fredag 22 juni 2012

Magiska gubbar



Så här till midsommar är det som att svenskarnas goda humör hänger på ett par sköra trådar. Vädret är en sådan tråd, kommer det att regna? Kommer vi få sol? Den andra sköra tråden är: Kommer vi få svenska jordgubbar till midsommar?
Jag lägger mig platt på rygg och erkänner, jag är en jordgubbskonservator. Alltså en konservativ person när det gäller jordgubbar och sättet att äta dem på. Andra traditioner som jul, nyår och påsk har jag inget emot att byta ut maten och hitta på nya spännande rätter. MEN när det gäller de goa gubbarna MÅSTE de ätas på rätt sätt.

1. Man ska skölja dom innan man rensar dom, annars försvinner god jordgubbssmak.
2. Man ska skära dem i lagom bitar, inte för stora, absolut inte äta dem hela.
3. De ska ätas helst i en genomskinlig glasskål.
4. När man placerat jordgubbarna i skålen strör man på lite farligt vitt socker, sockret ska täcka gubbarna med en god sockrig hinna, och sockret ska också lägga sig lite på skålens botten.
4. Man skall hälla grädde upp till hälften på jordgubbarna.
5. Sedan fyller man på med mjölk så att toppen av gubbarna gubbar runt lite trevligt i grädd/mjölk-blandningen.
6. Man ska dela gubbarna lite med skeden så att lite saft blandas upp i grädd/mjölken.
7. Sist men också det godaste är när man dricker upp grädden som är kvar med lite härlig jordgubbssmak.
8. Sockret på botten äts upp med skeden eller slickas med den långa tunga som den gröna kvisten har.

Jag älskar Jordgubbar!

Glad midsommar alla fina nära och kära!

Lionel Hampton – Tenderly

lite go jazz tycker jag passar till minglet i trädgården!

torsdag 21 juni 2012

pedanten

Det är inte bara jag som är pedant i den här familjen. Morris (katten) äter exakt en halv portion till frukost. Det är nästan som hon skurit den med kniv, my little darling.


tisdag 19 juni 2012

Opererade bort fel kroppdel

En riktigt slående rubrik eller hur?
Den stod i Aftonbladet idag. jag står även omnämnd i DN också. Det som inte stämmer i artikeln är att jag drabbades av en infektion och att jag därför fått en protes. Det var ett beslut jag tog tillsammans med min nya läkare därför att benbrottet förmodligen inte skulle läka ändå, så för att undvika onödigt långt lidande så gjordes denna andra operation. Dessutom var det ungefär 3cm skillnad på bennens längd (Ben kan krympa när de läker) sswwwwå jag tror att detta kunde ha lett till kanske värre konsekvenser för mig än vad protesen kommer att göra. Men det är klart att jag känner stor sorg över att inte ha mitt riktiga ben längre, jag kommer ju förmodligen behöva en till operation senare i livet.

Jag tyckte det kändes jobbigt att läsa artiklarna, att läkaren mår dåligt... ja stackars honom...

Nej usch jag ska inte bli arg och bitter, jag försöker hålla en positiv ton inom mig, tänka tankar som att jag kommer bli bra, det kunde ha slutat mycket värre. Jag lever och kommer kunna göra normala saker igen.  ?Jag har lärt mig mycket om livet och dess bräcklighet, jag väljer att försöka hitta russinen i den här smeten.

Det som känn jobbigt är att jag inte vet alla gångar med utredningar, jag vet inte om det är rimligt att jag inte fick veta något innan pressmedelanden skickades ut, borde jag det?

Detta skrev jag i torsdags men kunde inte lägga ut det då, men jag lägger ut det i efterhand istället.



10 dagar

Nu har det gått 10 dagar sedan jag opererades. Blir mycket skrivande om höften nu, men det är väl inte så konstigt det tar ju upp en del tankeverksamhet. Det har varit rätt jobbigt att komma hem, har känt mig nere och lite som att jag återupplevt allt ännu en gång. Men nu börjar jag känna mig redo att gå vidare igen. Måste se framåt och tänka positivt igen. Nu får det vara färdigdeppat!
Det positiva nu är att jag har mycket mindre ont, jag kan redan gå med en krycka och jag går mycket "renare" nu än innan operation. Inga fötter som pekar inåt eller för korta ben. Känns härligt!
Jag blir lätt trött. Får ont i knäna om jag sitter för mycket. Kroppen är ju mest van med liggande läge nu för tiden... kommer nog få träna upp mig en hel del. Jag känner mig peppad att börja träna! Saknar mest av allt långa kvällspromenader med hunden!

Jag har tusen frågor om hur det kommer bli  i framtiden. Men jag får ta det med sjukgymnasterna sen. Får väl googla lite på det hela också.

Blev förvånad då jag i torsdags även blev rubriker i Aftonbladet och DN, känns mysko att läsa om sig själv på det sättet. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Kan väl säga att jag INTE haft infektion och att jag satt in en protes var en bedömning  jag och min läkare gjorde. Men annars tycker jag det har varit rätt bra skrivet om mig ändå. Hade bara önskat  att någon från sjukhuset hört av sig... men det kanske man inte kan förvänta sig...

När jag låg inne för operation hamnade jag i samma sal som en kvinna som kom att betyda mer för mig än vad hon nog själv förstår tror jag. Hon var så positiv och peppade, precis vad jag behövde. Hon var lättsam och otroligt snäll. Jag minns att jag hörde hennes röst bredvid mig på uppvaket. Den var så len och behaglig och jag blev jätteglad när jag hörde samma klingande röst när jag kom upp i salen! Jag ska ta med mig en av mina hemodlade gurkor och ge till henne sen när de mognat och jag kan köra bil igen! Blir glad att det finns så fina människor här i världen. Det är dem man ska fokusera på, inte människor med negativ energi runt sig, dom ska man studsa bort och kasta iväg! Jag tycker att Kapten Röds låt sammanfattar det hela rätt bra!
Kapten Röd – Ju Mer Dom Spottar

Jag måste ha denna attityd för att inte blir arg över vad som hänt mig. Jag kämpar med att komma tillbaka, jag vill inte att detta ska vara något som får mig att bli arg och bitter och på så sätt få ta ännu mer tid och energi än vad det redan gjort. Inuti är jag inte så glad som det kanske låter när jag skriver.

Något som är jobbigt med operation som många kanske inte vet om är att det kräver stor självdiciplin varje kväll... man måste nämligen ta sprutor mot blodproppar. Måste fråga min svägerska J. om lite bra spruttips...


Trevligare är det att vi igår införskaffade en uppblåsbar bubbelpool från ICA igår med det klatchiga 80-talsnamnet Lay-Z-spa. Tyvärr får jag ju inte bada än på grund av infektionsrisk. Men jag njuter av att se A. bada! Jag har ju något att se fram emot också!

Nej nu ska jag njuta av Helge Skogs kommentarer i "halv åtta hos mig"!

- Over And Out -

torsdag 14 juni 2012

Känslor

Jag känner mig öm i kroppen
Jag känner mig öm i själen
Jag känner mig ledsen
Jag känner sorg
Jag känner mig stolt
Jag känner mig glad
Jag känner mig hedrad över mina vänner
Jag känner frustration
Jag känner tacksamhet
Jag känner förtvivlan
Jag känner framtidsoro
Jag känner framtidstro
Jag känner mig trampad på
Jag känner mig engagerad
Jag känner mig positiv
Jag känner mig negativ
Jag känner mig fryssen
Jag känner mig febrig
Jag känner mig full i fasiken
Jag känner mig trött
Jag känner mig tyngd
Jag känner mig fokuserad
Jag känner att jag vill att allt ska bli bra
Jag känner olust
Jag känner mig instängd
Jag känner mig ofri
Jag känner mig avslappnad
Jag känner mig ostressad
Jag känner mig hjälplös
Jag känner mig handlingskraftig
Jag känner mig nedtryckt
Jag känner mig förbannad

Jag känner så många känslor som saknar ord.
Nu ska jag ta mig en tupplur för nu känner jag mig dåsig.

-Over And Out -

onsdag 13 juni 2012

Jaha då var man en tidningsrubrik till sist

Jag kom hem från sjukhuset igår och vet faktiskt inte riktigt vad jag vill skriva just nu idag. Jag håller mig själv lite på is och väntar och ser hur jag känner om några dagar. Anledningen är att idag blev jag en tidningsrubrik. 30-åriga kvinnan som var med om en höftoperation som gick fel.
Det enda jag vill i detta elände är att känna mig respekterad och tas på allvar. Att de ansvariga ska förstå att de gjort mig illa som individ och person. Jag känner det som att jag varit med om ett övergrepp, det handlar inte bara om att själva operationen utan även om att jag vill att personer kring detta tar på sig sitt ansvar och bemöter mig på ett respektfullt sätt. JAG är inte farlig att prata med. Ring till mig och be om ursäkt, förklara för mig hur det kunde bli så här, och försök inte att dölja saker för mig, det känns bara värre. Det värsta i hela den här soppan är att jag har känt mig ensam mot ett stort system, som både gjort dåliga saker men också bra saker. Men jag vill att ni ser MIG! Ring till mig och säg: "A. nu kommer den här artikeln att komma i tidningen". (om det var det som lovades) och : A. Jag ber om ursäkt för att operationen gick fel, det är fruktansvärt det du varit med om. Bagatellisera inte min upplevelse av detta!

Jag tycker att "sjukhuset" behöver visa lite ryggrad och mod och ta tag i sina problem, arbeta bort sin toppstyrning. Jag är inte ute att bli framställs som ett offer, jag hoppas att denna historia gör att det blir en bättre organisation och att människor i länet har en trygg sjukvård att förlita sig till. För i ärlighetens namn känns det inte som den tilltron finns i länet just nu...

När jag var på avdelningen så såg jag hur sjuksköterskor slet som djur. Det är de som gör hästjobbet enligt mig och jag har inget ont att säga om dem, de har varit guld värda, både före och efter olyckan!! Avdelningen har de behandlat mig rätt bra efter skadan och jag har känt att jag fått viss respekt på avdelningen, men det har också legat en rädsla i luften. Vad är detta för rädsla? Att jag ska säga fel saker? Vilka "fel" saker skulle det i så fall vara? Jag tänker lyfta fram både bra och dåliga saker, jag är inte ute efter att skada sjukhuset, men jag vill se en förbättring, att detta inte kommer kunna hända någon annan än mig.
Jag vill se ärlighet och raka puckar från sjukhuset och landstinget Gävleborg!

http://gd.se/nyheter/gavle/1.4800793-30-aring-skadad-efter-operationsmiss
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.4800472-operationsmiss-fall-for-socialstyrelsen

mycket mediciner blir det



lördag 9 juni 2012

sitter i min sjuhussang och ar nyopererad. lasplattan har fuckat upp sa det gar inte att skriva de svenska bokstaverna vi har, inte heller fragetecken, sa jag fattar mig kort denna gang...
Operationen har gatt bra, jag sovdes och vaknade och det kandes att det var stor skillnad fran forra gangen. Pa dagen har jag fatt ganska mycket morfin sa jag har mest sovit, vilket jag nog behovt. Eftersom det ar helg gar allt pa lite sparlaga har sa jag har varken traffat nagon lakare eller sjukgymnnast. Men jag tror jag kommer fa traffa sjukgymnast i morgon.
Tack alla fina vanner som hort av sig, jag vill bara krama om varenda en av er!
Tack A. for att du alltid finns dar!!!! Alskar dig!


fredag 8 juni 2012

i väntans tider

duschad, utan bakterier, med dropp. bara att vänta. jag tänker bli sövd...



torsdag 7 juni 2012

Skapade lite trevliga minnen.

I förrgår och igår gjorde vi en liten utflykt med vår husbil "Rolle". Var härligt att komma iväg en sväng innan operationen och få lite trevliga minnen att leva på i sängen sen. Jag har väldigt dåligt långtidsminne och måste därför göra roliga saker lite då och då så jag har minnen som är lite "up to date" så att säga. Kanske en bra egenskap?  Men det är även tråkigt ibland då jag aldrig kommer ihåg saker som alla andra minns med nostalgi...

på väg hem

Hur som helst var vi och hälsade på A. och H. som ska dra flyttlasset ner till Malmö från Stockholm. Kommer sakna dem!!! Nu har jag ju haft äran att få några spontanbesök av A. och det kommer jag sakna jättemycket! Blir ju betydligt längre nu, men samtidigt har jag ju en anledning att åka ner till Malmö och det är ju roligt! Älskar mitt Malmö och jag vägrar tro på den mediabild av staden som målas upp just nu. Jag väljer att tro att den är precis lika härlig, levande, mångkulturell och fin som när jag bodde där! Jag har börjat inse att ALLA städer har sina problem och då kan man välja att bara se dem, eller vinkla ut ögonen från näsroten och se även de bra delarna.
Jag som kommer från en hårdkokt liten bruksord, i en generation där det var fulast av fulast att bli kvar, har brottats med denna känsla att inte känna stolthet över mitt ursprung sedan jag började förstå att det gick att flytta härifrån (nu förstår ni att jag är en av "dom som blev kvar"). Jag tror det är viktigt att känna acceptans över sitt ursprung och trygghet i sin historia. Det behöver inte betyda att man tycker att den är perfekt, men någonstans tror jag att man behöver förlika sig med sin historia. Först då kan man känna harmoni och lugn inom sig. Då jag läste till lärare pratade vi om detta utifrån ett språkligt perspektiv. Att känna sig stolt över sitt språk påverkar vår självkänsla. Detta tror jag även gäller våra dialekter. Exempelvis så anses vår stads dialekt ful av många i min generation. Många i min generation har heller ingen självkänsla kopplat till sin ursprungsstad. Det hänger liksom ihop. I ett vidare perspektiv tror jag man kan koppla detta till vår invandrarpolitik. Vi får inte ett mer integrerat samhälle genom att säga åt dessa personer att de måste lära sig perfekt svenska, och anamma den svenska kulturen. De behöver känna trygghet i sin egen kultur och sitt eget språk, det i sin tur tror jag gör att de också vågar ta till sig den svenska kulturen utan rädsla över att förlora sin egen kultur.


Idag är dagen innan operation och jag har tvättat mig in i förståelsen att jag imorgon kommer förvandlas till patient igen. Jag har alltså tvättat mig med Descutan för att få bort alla farliga bakterier på min kropp. Plockat ur smycken och fått frissig "descutanfrisyr". Det torkar ur håret något så förskräckligt kan jag upplysa om. Börjar bli nervös, hoppas jag kan sova någorlunda i natt. Ska vara inne på sjukhuset vid 07.30. Kommer bli en lång dag utan mat för operationen är kl. 13.00 om allt går som det ska. Tänkte försöka mig på lite meditation idag för att lugna mig lite. Hålla hjärtrytmen nere och humöret uppe. Så många frågor som snurrar i huvudet. Frågor utan svar.

- Over And Out -

måndag 4 juni 2012

Rudolf och halta lotta på sjukhus

Idag var det stora undersökningsdagen på sjukhuset inför fredagens operation. Jag måste säga att det gått riktigt smidigt idag! Jag har nästan inte ens hunnit sätta mig i väntrummen innan de ropat upp mig. Himla skönt!
Först var det röntgen. Där är det väldigt mekaniskt tycker jag. Man är som ett ägg som ska genomlysas och undersökas och utvärderas inför eventuell försäljning.
Därefter var det en sjuksköterska som gick igenom information inför operationen, hur den skulle gå till, vad jag skulle tänka på innan och information angående telefonnummer, besökstider och liknande. Här måste jag flika in att till skillnad från förra gången så var detta mycket bättre ordnat denna gång. Kanske har mina klagomål givit frukt. När jag opererades förra gången fick jag inte något sådant samtal, inga telefonnummer eller information om besökstider, mediciner och liknande. Exempelvis ska man inte äta ipren innan en operation (det är blodförtunnande) detta hade jag ingen aning om inför förra operationen.
Därefter fick jag träffa en läkare som var lite mystiskt... speciellt släkte det där;) Han noterade att mitt ena ben var kortare och jag försökte verkligen trycka på att jag vill ha dom lika långa. Det var inte samma läkare som ska operera mig som jag fick träffa idag.
En rolig sak hände då jag pratade med en sköterska i telefonen för någon dag sedan. Då ville jag bara för vissa mig om att det var min nuvarande läkare som skulle operera mig, då sa sköterskan:
"Det står klart och tydligt i din journal nu A. att ingen annan än Dr. U. får sätta kniven i dig."
Rätt skönt kommentar, och skönt med lite humor, det behövs!

Därefter fick jag träffa en narkosläkare som verkligen borde köpa nya skor... och sedan var det klart!
Jag vet inte om jag vill bli sövd eller inte. Helst vill de göra en ryggmärgsbedövning, men jag tycker det känns jätteläskigt. Efter förra gången var jag väldigt glad att jag stod på mig om att bli sövd. Tänk om jag varit vaken och hört hur den läkaren sa typ "Oj, hoppsan, där var det en höftkula som kom ut, ja det var inte meningen, jag stoppar in den igen". Hua och fy! Ljudet av sågar som gnisslar och slafsandet av muskler och kött... nä, jag vill nog sova tror jag...

A. har varit med mig under hela dagen och det har känts så trygg och bra! Jag älskar honom så mycket, min lilla Rudolf!!! Jag är så glad att jag har så bra personer runt omkring mig! Love you guys!
Summa summarum så känns det 10 gånger bättre inför denna operation jämfört med förra gången, och det känns verkligen som att avdelningen har bättrat sig, jag håller mina tummar och hoppas att den känslan håller sig kvar tills efter operationen.

- Over And Out -

söndag 3 juni 2012

Första, andra, tredje!

Igår var vi på aktion i Jädraås. Riktigt roligt upplevelse! Kändes som att kastas tillbaka 100 år i tiden med den snabba auktionsutroparen som hade sin käpp i handen och pratade värre än Klabbeliklabbe på radio! Det var en möbelhandlare vid namn Grönberg som gått ur tiden. Han hade stängt sin möbelaffär 1987 (om jag inte minns fel), men alla möbler som han hade kvar stod uppställda och var som nya. Med andra ord så var det sprillans nya möbler i gammal tappning. Det bör tilläggas att det fanns HUR MYCKET som helst!!! Ute-möbler, soffor, fåtöljer, skotrar, verktyg, sängkläder, madrasser, tyger.... osv osv. Det som såldes gick till helt sanslösa priser! Jag kunde inte låta bli att känna ett styng av sorgsamhet. Auktionen höll på hans gård och det var hans sista vilja att allt skulle auktioneras bort, känns lite sorgligt på nåt sätt. Idag skulle hela hans bohag auktioneras bort. Det som låg på minussidan var att det var 4 grader och hällregn. Jag skakade i hela kroppen efter ett tag, svensk sommar i ett nötskal... Som tur var hade vi tagit husbilen så jag och A. gick in i den, drog på lite skön värme och kokade kaffe. A. löste sitt "blöta-fötter-problem" på det här sättet.

Behöver jag nämna att han varit scout? Bara dom som har sådana smarta knep i bakfickan!

Det börjar kännas som att jag tagit rätt beslut angående operationen. Jag hoppas verkligen att jag blir bra från detta snart! Att jag kan ha ett normalt liv utan smärta, det är det jag hoppas allra mest på. Jag tänker att protesen borde göra att mina ben blir lika långa igen, vilket då rimligen borde vara bättre för rygg och muskler. Det oroar mig hur det kommer att bli. Men jag tänker också att i och med att jag är ungefär 30- 40 år yngre än de flesta som gör denna operation, så kommer jag säkert att slita ut protesen snabbare. Jag dividerar med mig själv hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag känner att jag inte kan gå omkring i livet och tänka på allt jag gör i rädsla av att då innebär det att jag kommer få operera mig mycket tidigare. Samtidigt så vill jag inte utsätta mig för onödiga risker så att det bidrar till en tidigare operation. Det är svårt att ha en hjärna som tänker. Men nu stänger jag av den för den här gången.

- Over And Out -