Då var det helg igen. Som sjukskriven så blir veckorna mer som en geggig massa utan början och slut. Tror det är bra att försöka ha rutinerna kvar. Men jag känner att ju längre jag är hemma nu, desto svårare är det att bibehålla rutinerna. Jag är inte lika angelägen att stiga upp samtidigt som Anta på morgonen, jag stannar gärna uppe lite längre på kvällarna. Det är konstigt att jag gör så fast jag vet att jag ändå mår sämre av det. Alla de som varit eller är långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna vet nog vad jag pratar om. Allt känns som ett jobb, att ringa ett samtal kan ta mig en förmiddag att förbereda. Det låter ju sjukt fjantigt i mina egna öron egentligen, men hjärnan liksom lindas in i slajm och vill inte samarbeta med kroppen.
På måndag är domedagen. Jag menar då inte att majakalendern tar slut eller att någon kommande katastrof kommar ta form. Jag ska till sjukhuset och få någon slags prognos för hur min läkning går. Först blir det röntgen och sedan läkarsamtal. Jag tror dock att det går åt rätt håll, min känsla är så i varje fall. Jag har inte haft så mycket smärta på den senaste tiden och jag är helt medicinfri vilket känns underbart.
Något som känns ännu mer underbart är att jag faktiskt kan känna att knölen de tog bort faktiskt är borta. Bara min lårbenshals läker så tror jag att jag kommer få ett så mycket bättre liv! Den molande smärta jag gått med i över 6 år har nog tagit ut sin rätt på min ork kan jag känna. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa nu! Jag tycker att jag är värd lite flyt nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar