Tio år utan systeryster! Norpan hälsar och minns fina minnen.

I förrgår skulle min syster ha fyllt 37 år. I år är det 10 år sedan hon lämnade oss med stor sorg och saknad som det brukar stå i annonserna i tidningen.

Det känns väldigt konstigt att det är ett helt decennium. Tiden är så abstrakt.

Vissa ord är svåra att ta i munnen fortfarande, dödsannons till exempel eller att säga att hon är död, det känns brutalt på något sätt. Att hon "har gått bort" känns som att gå runt det hela och att det lätt kan missförstås också, som att hon är på besök någonstans.

Jag arbetar som lärare och varje gång någon elev frågar om jag har syskon vet jag aldrig vad jag ska svara, ja jag har en syster, men hon har gått bort... barnen tror direkt att hon är och hälsar på någonstans. Jag vill heller inte gå in på att hon har dött, då kommer följdfrågorna direkt. Barn är ju härliga individer och jag tror inte att de skulle tycka det var så konstigt eller grotta ner sig i det så mycket. De skulle fråga det som de undrar över och sedan är det bra. Men jag vill inte alltid vara den där personen som har en död syster, den där personen med en stor sorg, jag vill bara vara en grön kvist.
När jag skriver det här tänker jag att jag nog inte riktigt accepterat att hon är borta, att det fortfarande tar emot att tala om henne som just död. För mig är hon levande, jag tänker på henne så gott som varje dag, jag har valt att fira hennes födelsedag istället för att sörja hennes dödsdag. I förrgår köpte jag och min sambo tårta och hälsade henne, var hon nu befinner sig. Hon älskade att vara i centrum på sina födelsedagar så det fortsätter jag med även fast hon inte kroppsligen är här.

Nu ska jag bjuda med er in i mitt hjärta, i mina allra finaste minnen.

Min syster fick en stroke. Hon blev halvsidesförlamad och enligt doktorerna skulle hon varken kunna gå eller prata mer. Hon skulle  i princip bli ett mänskligt paket. Det var nog en av de största sorgerna jag upplevt.

MEN min syster var en fighter, hon gav inte upp. Hon lärde sig både gå och prata, om än lite knackigt och hennes språk blev annorlunda.

Men minnet jag vill dela med er är när hon ligger på sjukhuset. Jag satt bredvid henne i sängen med tusen tankar och frågor om hur det skulle bli för henne. Att se henne som en baby som blev matad och allt vad det innebär, var som en mardröm. Fanns hon kvar? Min älskade syster som jag stod väldigt nära. Eller var det en ny människa, liksom som ett urkärnat äpple. Hon kunde inte i det läget inte prata, hon hade fått en bokstavsplatta för att kunna bokstavera sig fram. Men bokstäverna kom på må få och det var svårt att förstå vad hon menade. Hon tog den där plattan, pekade på I sedan ett U och jag tänkte så det knakade, vad är det hon vill säga. Då gick det upp för mig,
"I love you"? frågade jag och hon sken upp som en sol. Då visste jag att hon fanns där bakom sjukdomen. Jag och syrran brukade säga "I love you" när vi sa hejdå till varandra.

Under sjukdomstiden efter stroken var det kaos både för henne och för mig, men det här minnet värmer mig fortfarande och nu tio år senare har jag sållat bort många tråkiga minnen, men det här spar jag och suger på som en karamell varje år när hon skulle ha fyllt år!

Tur och retur

Nu har vi testat våra vingar jag och A. De fungerade hela vägen ner till Skåne och tillbaka.


Det har varit en tid som gett oss så mycket glädje, frihet, förvirring, käftsmällar och kunskap, framförallt kunskap om oss själva och vad vi klarar av. Jag är stolt över oss.


Vi var tvungna att flytta ner för att se vad äventyret hade att ge oss, för att se att vi vågade, för att se om vi landade på fötterna eller huvudet. Men jag är ju kattmänniska så jag landar alltid på fötterna.


Nu är vi i alla fall tillbaka i vår hemstad, vårt hus och vår trädgård. Jag känner verkligen att jag kommit HEM. Jag har alltid känt mig rotlös och rastlös. Jag har haft mycket rädsla för att vara den som bara skulle bli kvar här utan att själv ha valt det, men nu känner jag att jag faktiskt medvetet gjort det och det är så skönt ända in i själen.


Vår trädgård har ett eget hjärta och en själ som smittar av sig med ett lugn. Jag känner mig så trygg här, omhuldad av gamla träd med fina energier. Här sådde vi ett frö 2011 som har rotat sig och grobladen har kommit fram. Jag ser vårt framtida liv växa fram ur det vi en gång satte igång här.

365 dagar

För exakt 365 dagar sedan låg jag i en säng på BB i Ystad och hade rejält ont. Jag minns alla turer med bilen ner dit, alla prover som skulle tas, alla ultraljud som gjordes. Men ack så glad jag är att jag valde just Ystad. Jag blev omhändertagen ända från första dagen hos min barnmorska på MVC som i sin tur rekommenderade Ystad. På BB var de mjuka och vänliga allihopa, jag kände att trots att jag hade en del komplikationer så var jag i trygga händer.

Vi hade hängt upp en body med peace-märken på som motivation till vad som komma skulle. Vi hade ingen aning om att det H. i magen, men när hon väl kom så var det så självklart. I morgon fyller hon alltså ett år, vad snabbt det gått! Men trots alla världens händelser så har vi haft ett glädjens år i vår familj. Varje dag känner jag mig glad när jag ser vår sprudlande tös.

När hon kom tänkte jag att " oj hon är så färdig redan". Hon hade mycket hull från början och armmuskler som inte gick av för hackor. Det första hon gjorde var att ta läkarens stetoskop och ville äta på det. Jag låg på uppvaket och när hon äntligen kom ner till mig och jag fick se hennes fina lilla näsa och ögon, då växte mitt hjärta säkert flera kilo av kärlek. Den där lilla upprullade mössan hon fick låna av BB gjorde att jag och A. sa att hon var en liten hipster-bäbis. Vår lilla Hipster med stort H! 

I morgon firar vi en fantastisk dag i våra liv!

Att få barn är att genomgå en existentiell kris!

Ja rubriken är egentligen det enda som behövs i det här inlägget...
Jag säger det igen.
Att få barn är att genomgå en existentiell kris... Jag ska förklara varför.

Att få H. på mitt bröst och se en helt ny människa som ännu inte vet något om livet. Som inte blivit sårad, som inte varit kär, som inte vet något om något. Inte ens vad en stortå är eller hur man ens petar i näsan. Att få träffa H. för första gången det var det största och vackraste upplevelse jag varit med om utan överdrift.

Samtidigt är det också det mest skrämmande jag upplevt. Plötsligt förstod jag begreppet gränslös kärlek och det gjorde mig vettskrämd. Plötsligt insåg jag att jag inte vet hur jag skulle överleva rent fysiskt om jag skulle förlora något så värdefullt för mig, och jag har ändå varit igenom en del kan tilläggas. Det var som att se ner i ett djupt svart hål, som att se döden i vitögat eller livets kärnpunkt, jag vet inte vilket. Jag tror det är det som mammablues handlar om. Jag känner nog som de flesta andra nyblivna mammor.

Jag har alltid engagerat mig känslomässigt i nyheter och politik, men nu när jag ser vilken värld jag har satt H. i, så känner jag mig mer modfälld än tidigare. Ett dåligt samvete på något sätt. Jag vet att jag inte kan ta ansvar för hur hela världen ser ut, men jag tycker det är jobbigt att inte ha makten att helt och fullt skydda H. mot den ondska som nu tynger våra allas axlar, det enda jag kan göra är att trycka på off-knappen när nyheterna drar igång.

Det är som att världen har fått två dimensioner den ena är svart och vit, gråskala, gott och ont. Den andra är fylld med regnbågar, färger och skimmer.
Jag upplever genuin glädje varje dag. Vilken grej! När vi vaknar på morgonen och det första jag ser är ett strålande leende från H. Då fylls jag av en värme och kärlek, som vingslag från en fjäril. Då är världen världsbäst!

När jag får privilegiet att se hennes små steg mot att hela tiden utvecklas och glädjen i henne när hon lyckas med något hon inte kunnat förut. Jag är så lycklig att få uppleva osjälvisk glädje, det är så mycket bättre än den själviska.

Att få barn är att bli "tvingad" att leva i mindfullness. Ta dagen som den kommer och att njuta av alla skiftningar. Eftersom H. utvecklas hela tiden så är hon aldrig som när hon kom igen, men däremot blir hon ju mer och mer nyanserad. Det är spännande men det gäller också att njuta av vad hon är just nu. Det är också att inte ha kontroll, det är bara att gilla läget och njuta vilket också är en frihetskänsla. Jag känner mig tacksam för de stunder vi samlar på tillsammans.

Jag tänker att jag har henne till låns en stund tills hon blir vuxen. Jag vill göra det bästa av den korta tiden Jag vill inte hålla henne i ett fast grepp. Jag vill att hon ska bli en drake som flyger fritt i sin egen vind. Jag håller i linan just nu tills hon lärt sig flyga själv, men sedan vill jag släppa henne fri så att hon får leva sitt liv som hon vill.

Att få barn är att genomgå en existentiell kris. Man förstår att livet en gång kommer ta slut, men man får också privilegiet att känna stor kärlek för en annan människa!
Tack H. för att du kom till oss!

Jag samlar på guldglimmer

Nu har jag blivit mamma.
Vår H. är en ljuvlig varelse som jag ser fram emot att få följa!
Jag har bestämt mig för att bli en samlare av guldglimrande ögonblick.
Jag ska lägga alla fina mysiga minnen i en speciell skattkammare i mitten på mitt hjärta.
När det känns lite tyngre emellanåt (för det har jag hört att det kommer att göra) ska jag gräva fram guldbitarna och minnas de glimrande stunderna vi har och har haft.
Jag har redan hunnit samla en del.

Som när vi ligger i soffan på morgonen och myser och ammar. Solen skiner in genom persiennerna och H.s ögon tittar stort på mig.

Som när jag ligger och tittar på H. när hon sover och hon gör alla olika miner man kan efter varandra. Hon avslutar med ett stort strålande skratt. (Hon har inte lärt sig skratta i vaket tillstånd än)

Som när hon ligger på min bröstkorg och sover med fötterna tätt under sig, munnen smackar och jag drar min haka genom hennes hår och luktar på hennne. Bebisar luktar verkligen gott, i alla fall när de har ny blöja...

Som när hon precis vaknar och får en mycket bekymrad min, ungefär som, var f-n är jag någonstans. Ja det undrar jag själv ibland också! En högst befogad min och tanke!

H. kom som en virvelvind och kröp rakt in i kammaren i mitt hjärta. Hon har format om den till sitt eget lilla rum och hon är som en pusselbit som alltid kommer ha sin  givna plats däri!

- Over And Out -

Preeklampsi

Nu har jag gått in i vecka 39 på graviditeten. Jag har komplexa känslor just nu. Jag tycker det ska bli spännande att få träffa knodden, jag är nervös för att föda, jag är orolig för vad som händer i min kropp för de senaste veckorna har varit lite... konstiga... och oroliga. Jag har ju ganska mycket kontrollbehov och detta med graviditet och barnafödande sätter kontrollen ur spel!

Mina värden har inte legat riktigt bra, vilket är ett tecken på preeklampsi eller havandeskapsförgiftning som det kallas i folkmun.

Jag har försökt ta reda på hur vanligt det är och vad jag kan hitta så rör det sig om 5-10% som utvecklar detta.
Man får högt blodtryck, äggvita i urinen, och kroppen släpper ut för mycket vätska i blodet.
Vill det sig illa kan organen lägga av för de orkar inte med påfrestningen, men det är jag tack och lov långt i från. Dessutom är jag under sjukvårdens lupp här nere i Skåne.

Vi åker in på koll på sjukhuset ungefär varannan dag och jag är verkligen supernöjd med sjukvården här! Jag kan rekommendera Ystads sjukhus! Jag känner att jag äntligen får ett bra bemötande och de tar mig på allvar! Och hör på detta, de ringer upp mig om de inte har hört av mig! Vilken skillnad det kan vara från ställe till ställe! Dessutom har jag en så bra barnmorska på vårdcentralen som täcker upp mig och har ett extra vakande öga på mig hela tiden. Dock har vi en timmes bilfärd till Ystad men det är bemötandet från dem värt tycker jag!

Nu försöker vi ta var dag som den kommer och detta med sömnproblem i slutet av graviditeten har jag ingen som helst erfarenhet av... jag kan sova 12 timmar på ett dygn och sedan lite vila på det, så jag laddar batterierna inför en skrikande bebis som borde komma när som helst nu!



- Over And Out -

Ett tack och recept på smothie

Jag fick många fina reaktioner på mitt förra blogginlägg om min syster och mig. Jag vill tacka alla! Det är fint och hoppfullt att det finns så mycket värme och omtanke därute.



Idag tänkte jag bjuda på en god liten vitaminkick så här på eftermiddagen eller förmiddagen, eller när man nu känner att man behöver den.

Apelsin/morot och hallonsmothie

1 apelsin
½ dl finriven morot
½ dl frysta hallon
2 tsk socker eller efter behag,
Sockret kan hoppas över tror jag om man tar lite mer morot som har en naturlig sötma.

Pressa Apelsinen i en bunke och ha i resten av ingredienserna.
Mixa ihop allt så att det blir slätt med en mixer.
Fyll sedan på med bubblat vatten till en för dig lagom mängd.

Voila!

Ha de gott!

Min syster och jag!

Idag är en konstig dag med många tankar som far virvlande runt.
Min syster skulle ha fyllt 35 år idag. Men hon blev bara 27. Samma dag har jag varit på ultraljud och sett ett nytt liv växa i mig. Jag tänker att denna dag ska inte Annas död fylla mina känslor, utan det är ju just hennes liv som startade denna dag!

Jag saknar henne mycket och ofta. Men jag sörjer henne inte som jag gjorde länge. Jag ser allt hon var och jag fylls med värme och längtan när jag tänker på henne, inte med vemod och sorg.

Jag tror det är viktigt att inte fastna i sorg och smärta. Nog får man sörja och känna smärta, döden är ett sår som aldrig riktigt läker. Men att fastna i den är något annat. Hur lång tid det tar för alla som förlorat någon nära tror inte jag går att säga, vi behöver olika lång tid på oss att komma dit och det går inte att tvinga fram det steget i processen heller, vilket kan vara frustrerande. Man måste möta sin egen process och jag tror att allt man varit med om innan och efteråt en sådan händelse påverkar hur lång tid det tar.



Det var bara 2 år mellan mig och Anna.
Ibland var vi som lång och lerhalm.
Ibland var vi ärkefiender, speciellt under tonårens hormonpåslag.
Hon tog alltid den sista slurken juice.
Hon blev längst i vår familj.
Hon var vacker.
Hon nöp mig så jag fick blåmärken.
Jag kastade en sten i huvudet på henne och fick utegångsförbud.
Jag berättade godnattsagor för henne på kvällarna.´
Vi delade rum länge.
Vi hade dragit ihop våra sängar men satt ett myggfönster mellan dem för att få det lite privat.
Hon hade satt upp en gardin på sin sida, det hade inte jag på min.
Hon gillade rosa.
Jag tyckte om blått.
Hon snarkade högt.
Jag sov tyst som en mus.
Hon försvarande mig mot tyranner på skolgården.
Vi gick i samma lågstadieklass.
Hon fick kämpa för att orka öppna de tunga dörrarna till skolan.
Vi åkte taxi dit tillsammans och en gång kom vi  i limousin till skolan.
Hon fick stora sockerbitar längst fram i munnen efter mjölktänderna ramlat ur.
Jag slog ut mina i 4 års ålder och de kom inte fram förrän 5 år senare.
Hon älskade sin rosa tyllmorgonrock och ludna tofflor i fårskinn.
Hon hade rågblont hår på sommaren som fladdrade som kycklingfjun när hon cyklade.
Hon tyckte om att åka fort.
Hon kallade mig för Norpan, eftersom jag ofta snyltade i hennes kylskåp.
Hon sa alltid "I love you" innan jag gick efter ett besök hos henne.
De var också de första orden jag lyckades förstå efter hon fått afasi av en stroke.
Vi sjöng opera när vi lagade mat.
Hon tyckte om chokladmousse.
Hon kunde bli så arg att hennes läppar blev blå.
Hennes händer var personliga, trumslagarfingrar kallar man dem. Hon tyckte de var fula, jag tyckte de var Anna.
Hon var min trygghet då det ibland blåste hårt.
Hon älskade hårdrock.
Hon älskade sin familj.
Hon älskade sina vänner.
Hon var en fighter i elitnivå och
hon älskade livet.

Skål och grattis syster yster och jag vet att vi ses i himlen, kosmos eller vad det nu kommer efter livet på jorden! Men idag skålar vi för livet och de 25 år vi fick tillsammans!

Att vara gravid

Att vara gravid innebär ju en hel del förändringar.

Exempelvis

Du står och diskar och undrar varför ryggen börjar ömma, du tänker till och inser att magen är längre än armarna vilket gör att du inte når fram till vattenstrålen utan att böja dig framåt.

Du tappar humöret när du tappar något på golvet eftersom det är längre än vanligt att nå ner.... mitt tips här är att skaffa en pensionärsplockare (jag hade en sådan sedan min höftoperation). Den är faktiskt till riktigt bra hjälp!

Det är svårt att ställa in sätet i bilen, särskilt när man som jag, har korta ben. Magen tar emot och benen når fortfarande inte fram till pedalerna... Min rekommendation.... cykel.

Du ställer dig på knä och inser att du inte har muskler nog att ta dig upp utan hjälp, samtidigt inser du att bordet eller stolen står för långt bort. Har du tur är sambon hemma, har du otur får du stå på alla fyra tills sambon kommer hem. Tips här, träna upp dig innan graviditet!

Sommar med en eftersmak av nypon

Nu har ett sommarlov förflutit och jag måste väl poängtera att jag inte haft sommarlov utan semester, trots att jag är lärare så har vi också semester, bara att den är lika långt som ett sommarlov=)

Mycket har hänt och det har varit en fin sommar. Vi har seglat i Mälaren med fina vänner, vi har fått privilegiet att vara med på en hejdundrandes midsommarfest med pictionary i en hästbox. Vi har cyklat mellan Skanör och Falsterbo med fantastisk utsikt och sällskap. Vi har fått se Patti Smith i sommarkvällsljus till ljudet av berg och dalbanan intill oss. Vi har fått lära känna en ny liten kille som inte var i världen för 2 månader sedan, och då fick jag ju träna inför det som är det största av allt - nämligen att det växer ett liv i mig. Det är spännande tider på gång!

 Nyponsoppa

Nu börjar hösten och då är det skördedags, syltning och torkning som är i görningen! Det som är svårt med att ha flyttat till en annan del av landet är att dessa små smultronställen man känner till i skog och mark känner jag ju inte till här. Men jag lyckades hitta lite nypon och att göra egen nyponsoppa är ju världsenkelt! Gör du den själv kan du dra ner på sockret, jag ersätter med en tesked honung i en kopp istället.
Lisen Sundgren skriver i sin bok Lisens gröna värld (Vilket för övrigt är en superbok för den som tycker om att leva av vad den svenska naturen erbjuder) att 100 g nypon innehåller lika mycket c-vitamin som 1 kg citroner, det ni, dessutom är det lätt att plocka och buskarna ger mycket frukt. Så istället för att köpa exotisk frukt i vinter är mitt tips att bunkra upp lite nypon och torka så har ni c-vitaminbehovet täckt för vintern!
Så här gjorde jag nyponsoppa:

1. tvätta nyponen noga (de är lortigare än vad man tror)

2. dela dem och ta bort de maskätna. (Jag fick rensa bort ganska mycket så plocka lite mer än du tror att du behöver.

3. koka nyponen med kärnor och kli. Kärnorna innehåller bra ämnen som gärna får komma med i soppan och klipulvret försvinner när du silar.
Ta dubbelt vatten jämfört med nypon.
Koka i ca 15 min

4.Sila genom en saftduk.

5. Koka upp och söta soppan så mycket du vill. Vill du ha den tjockare så kan du blanda maizena eller potatismjöl och spä i.

6. Drick, ät, njuuut!

Om någon vet något bra ställe att plocka havtorn, mullbär eller björnbär på i Skåne så får ni jättegärna dela med er till mig!

Hurra för Sverige idag?

Jaha, då var det Svenska flaggans dag och jag kan inte hjälpa att ha en bitter smak i hjärnan... men jag vill inte vara negativ, jag tror vi generellt behöver peppa upp oss lite i dessa mörka tider (i alla fall om man utgår från bland annat nyheternas bild).

Alla fördomsfulla och rasistiska utspel gör att jag inte vet om jag har något att fira denna dag. Har vi det?
Jag skäms faktiskt över att SD är tredje största parti i Sverige... Samtidigt kan jag bli arg, frustrerad och taggad av tanken att denna dag ska INTE tas av rasistiska grupper. Den här dagen ska få tillhöra oss ALLA som bor och vistas i Sverige.

Buffen vi ska äta i kväll tycker jag ska innehålla något som representerar Sveriges mångfald, typ köttbullar, falafel, pizza, enchiladas, thaimat, sushi och gulasch. Jag tror starkt att mat kan vara ett bra sätt att sätta krydda på ett mer mångkulturellt Sverige, vi borde faktiskt i sin enkelhet bara träffas och laga mat! Det är liksom ett oladdat ämne och något som de flesta, oavsett människosyn, är nyfikna på. Träffas man så tror jag det är svårare att bygga fördomar mot dem man lärt känna.

Jag tror till exempel inte det är en tillfällighet att rasismen frodas mest i invandrarfattiga samhällen, ofta utanför städerna.... Det är bara att titta hur det ser ut när jag åker buss dit jag bor. Stationen innan min (jag bor ute i ett mindre samhälle utanför en större stad) har höghus med många invandrare som bor där. Här kliver de färgade av och vi vitingar fortsätter till nästa station. Så visst finns det ett segregerat Sverige och vi alla är en del av det och lika ansvariga för det. Jag är inget undantag.

Det finns också vetenskapliga undersökningar som visar att om vi känner oss trygga i vår identitet och kultur, är det mindre risk att utveckla rasistiska åsikter. Så vi ska vara stolt över det Sverige vi vill ha och vi ska känna stolthet över svenska saker som våra folkdräkter, vårt språk och vår mat. Det gör att vi blir öppnare att ta in nya intryck från andra kulturer. Det blir då inget "hot" mot det svenska utan det har vi ju alltid det i oss oavsett om vi går och dansar till arabisk musik eller äter mat som vi inte kan utala namnet på.

Vi kanske ska byta ut den svenska flaggan mot en flagga med alla färger istället, som en symbol att för att Sverige tillåter en palett av färger och smaker. Då skulle nationaldagen verkligen vara något att fira med hjärtat, i alla fall för mig!

Att vila i ovissheten, en skolpolitisk diskussion

Igår såg jag debatt och Björklund var där och debatterade med Baylan.

Jag känner en viss förtvivlan när det gäller Sveriges skolpolitik.
Jag såg också på nyheterna att ingen skola i Sandviken uppnår det nationella snittet.
Vad är det som händer?
Då det gäller skolorna i Sandviken så tycker jag det hela är lite mystiskt, för jag har inte upplevelsen att det är dåliga skolor i den stan. Och jag har varit på en hel del av skolorna och arbetat där. Jag har sett så många bra pedagoger som ger så mycket för eleverna. Jag har inte upplevt det kaosartade tillstånd som målas upp av media.
Jag blir plötsligt osäker på mig själv, har jag liksom fått allt om bakfoten? Har jag för lågt ställda krav på vad skolan ska åstadkomma? På eleverna? Jag har sett så många duktiga elever som kommer till skolan varje dag och gör sitt bästa. Vad är det som är fel? Vad är det som inte fungerar?

Björklund tror att betyg kommer höja resultaten... det är inte något jag tror på! Jag har också sett elever, främst tjejer, men också pojkar, med begynnande magsår på grund av deras krav på dem själva. Det kan ju inte vara rimligt att barn i 9-10 års ålder ska behöva äta medicin för magsår! Detta går långt ner i åldrarna och det är ju inget annat än deprimerande... Jag tror inte man höjer kunskaperna genom att lägga mer press på systemet. Jag har den uppfattningen att vi måste arbeta med motivation, men hur får vi denna motivation både bland elever och lärare?

Jag är en relativt nyutbildad lärare och känner att jag kom in i en tid då skolan har utsatts för så många förändringar att jag min första tid inte fått någon kontinuitet eller trygghet. Jag har inte fått någon utbildning vare sig det gäller omdömen, IUP eller hur ett nationellt prov ska gå till.
Om jag hade upplevt skolan som en stabil plats hade jag förmodligen lärt mig detta med en större trygghet, nu känner jag mig mest osäker på hur jag ska klara av detta yrke, vilket känns tråkigt för jag älskar att arbeta med lärande hos barn. Jag är en engagerad person som tycker om att lära ut och se utveckling hos eleverna. Men just nu känns skolan som en ytterst förvirrad plats. Jag tror att politikerna måste ha en gemensam syn, och jag är osäker på hur skolan kommer att reagera på fler stora förändringar. En sak som jag undrar över är huruvida regeringen tar med i beräkningen av ett införande av betyg i fyran, kommer man då lägga pengar på att utbilda alla lärare (som inte har betygssättning i sin utbildning) hur man ska förhålla sig till detta? Kommer det att finnas tid att sätta sig in i hur det ska gå till så att eleverna får en rättvis bedömning?

För att belysa lite hur många förändringar som skett så kan jag berätta att jag har haft både sifferbetyg, G,VG, MVG-betyd och bokstavsbetyg. Jag är nyutbildad lärare men har en "gammal" utbildning, hur kommer min utbildning att stå sig mot de som kommer efter mig? Jag har betalat mycket pengar för min utbildning och det känns som jag köpt grisen i säcken och vet inte hur värdefull den kommer att vara i framtiden. Så snälla politiker gasa inte nu, jag tror på att bromsa, tänk efter, hör med rektorer, lärare, elever och föräldrar vad de vill ha. Jobba för dem som är i verksamheten och utvärdera de förändringar som skett, innan ni för in mera nytt!

- Over And Out-

När ett hem blir ett hem

Första natten i ett nytt boende tycker jag alltid är speciell. Allt känns obekant och främmande. Väggarna får nästan en grå färg och varje skrymsle känns mörkt.
Ett hem är inte ett hem förrän man skapat de där små dagliga rutinerna i det, man måste sitta in toaletten och matvaror måste få sina speciella platser i kylskåpet. Tandborsten ska ha sin mugg som står på sin hylla.
Det är heller inte ett hem förrän vännerna varit hemma på middag eller när trappans knarrande ljud känns bekant.
Katten ska ha hittat sina favoritplatser och böckerna hittat in i hyllorna.

Vi har fått ett nytt hem här i Södra Sverige nu, det tog ett tag, men nu börjar det äntligen kännas som den där energin av ett varmt hem hittat hem igen. Då var detta bara en flytt från ett tryggt hem till ett annat tryggt hem. Det var ingen flykt, det var ett eget val och jag kunde lugnt plocka med mig saker som betyder minnen, välmående och saker som gör min vardag enklare (till exempel kunde jag ta med mig kaffemaskinen, sambon, kuddarna och katten).

Mina tankar går till hur människor tvingas fly från det som är deras hem. Att hamna någonstans där väggarna känns grå och skuggorna känns mörka. Familjer som tvingas splittras. Alla ljud som är obekanta och toaletten kanske får delas med okända människor som talar ett språk man inte förstår. Dessa personer behöver en hand som håller dem om ryggen och inte en hand som slår eller sätter stopp.

Jag tror att alla behöver ha något som de kallar för hem för då känner man sig trygg och då blir man glad och då orkar man med att bidra och då blir allt lite friskare!

En hyllning till våren!

Våren är kommen till Skåneland. Marken är täckt av snödroppar och små gula blommor som jag glömt namnet på. Ljuset på våren är som ett elixir som kroppen suktat efter hela vintern. Plötsligt används trädgårdarna igen. Hammarslagen duggar tätt i grannskapet då vårens byggprojekt dras igång med plirande energi. Den första doften av grill blir ett av de första vårtecknen och barnens glada tjut känns som en befrielse.
Jag älskar våren!

Café Agnez på Agnesgatan i Malmö

Hej!
Ville bara informera om att några av mina bilder hänger just nu på Café Agnez i Malmö. Gå gärna dit och ta en ekofika och kika! De kommer hänga där ungefär en månad och de är till försäljning för den som är intresserad.

Jag kommer under den närmaste tiden ändra om på bloggen lite, jag har inte riktigt bestämt hur än men jag ska ändra lite funktioner och flikar tänkte jag. Jag vill ha lite nya ämnen och nytt fokus.

Lev väl kära läsare!

- Over And Out-

Bra sak #2

Bra sak #2

Idag har jag träffat en vän jag tycker mycket om och på eftermiddagen var jag lite kreativ och använde ett par nyinköpta pennor och skapade en teckning.

Bra sak #1

Nu har flyttlasset farit och vi är framme och installerade.
Jag har nog inte riktigt fattat att jag är här och att jag bor här igen. Det är en dröm för mig som gått i uppfyllelse, så många gånger har jag tänkt att det vore så fint att bo här med A. Och nu är jag här! I måndags lyckades jag få en anställning, så allt har löst sig så smidigt! Jag känner tacksamhet i djupet av mitt hjärta att det blivit som det blivit. Det känns som om jag har kommit hem igen.

2013 är slut och 2014 är som en nybakad fralla redo att ätas!

Jag är lite av en motståndare till nyårslöften, det jag har lärt mig är att det blir aldrig som man tänkt sig och om man lovar sig själv saker så upplever jag att man sätter ett krav på sig själv att det ska bli på ett visst sätt. Då är det svårare, ett misslyckande, att ändra plan efter förutsättningarna. Jag sträcker mig så långt som att jag tänker att jag ska göra mitt bästa att vara snäll mot mig själv och göra mitt bästa för att respektera min själ och min kropp och lyssna vad den försöker säga till mig. Vad detta innebär tänker jag att det får visa sig längs vägen!

Jo ett nyårslöfte ska jag ge mig, det är att tänka en bra sak som hänt varje dag! Och det är väl perfekt att börja med detta idag!

Bra sak #1
Idag hade jag och A en lång och skön "helgfrukost" med scones och Steven Fry på TV.

En så här fin överraskning fick jag av A. till frukosten! Tack!

Adjöken adjö!

Igår var en ansträngande dag för en grön kvist som inte tycker om farväl.
Jag arbetade min sista dag på ett jobb jag verkligen tyckt om. Det kändes konstigt att gå därifrån. Från kollegor och barn som har varit mer betydelsefulla för mig än vad de förmodligen själva vetat. De har varit min trygghet och min vardagliga glädje.
Jag passade på att leka lite extra med barnen och vi lekte kurragömma i skogen och busade med parallellklassen. Jag passade på att krama dem lite extra och det blev ett bra och positivt avslut.

Smörgåstårtan i personalrummet tog lite extra lång tid att äta då det var ett lite mer definitivt adjö för mig. Men samtidigt blir jag alltid varm i hjärtat för det finns så mycket värme i personalen på den skolan!

När jag slutat åkte jag hem till en fin konstnär E.S och fick välja en fin tavla som jag ska spara som minne på en fin vägg i Skåneland. Men visst är det väl tur att FB finns ändå, det gör att kontakterna kommer finnas kvar på något sätt!

Till sist fick jag en fin avslutning med mina stickistjejer, men igår lämnade vi garn och stickor hemma. Vi åt knytkalas och spelade spel, riktigt mysigt och jag insåg hur mycket jag kommer sakna att träffa dem!
Som sagt det har varit många avslut igår men i och med avslut så öppnar sig andra möjligheter också.

Vägen ligger öppen och dimman ligger tät. Nu gäller det att lita på ödet och tänka att allt kommer ordna sig. Jag menar när har något inte ordnat sig? Har inte upplevt det än i alla fall.

Vi drar till Malmö! - och en liten diskussion om kreativitet!

Jag sitter i mitt lilla torp och ser ut på snön som lagt sig som ett tjock lager glass utanför fönstret. Det är så vackert och jag tänker på hur mycket jag tycker om vintrarna här uppe i norr. Ni vet på morgonen när det börjar ljusna och det är sådär lite rosaskimrande i snön, det finns inte mycket som slår det faktiskt. Ja de Skånska rapsfälten i maj förstås, de ger nästan samma känsla.

Ett beslut är taget, jag flyttar till Skåne och kärleken om ca tre veckor.
Det känns....

Läskigt
Spännande
Sorgligt
Nyttigt
Lugnande
Bra

Och en massa andra diffusa känslor. Framförallt känns det skönt att ha fattat ett beslut. Vi har skaffat boende där nere och nu är jag på arbetsjakt. In i dimman igen. Jag kommer verkligen att sakna mitt arbete här, det har varit det roligaste arbete jag haft och det är därför det känns sorgligt att lämna både härliga barn och vuxna på skolan!
Barnens reaktion på att jag ska sluta var " Men vem ska då hitta på roliga bilduppgifter åt oss??". Det värmer ett lärarhjärta ska jag säga! Då har de fått ut något av undervisningen i ett ämne som ständigt är ifrågasatt kring nyttan av det. Tja, tänker jag, kreativitet har väl varit en förutsättning för överlevnad historiskt sätt för människan, att våga testa något nytt och hitta lösningar i okända vatten. Hade vi ens upptäckt elden annars? Jag menar hur knasigt är det inte att komma på att man kan använda sig av pinnar, gräs och sten för att skapa något som är varmt. Det är rätt kreativt i mina ögon. Men jag tror också att estetiska ämnen ger livskvalité och det är väl nyttigt för oss?  Ingen ifrågasätter väl varför man ska äta grönsaker, de ger ju kroppen vitaminer. Jag tror att konst, musik, litteratur och annat kreativt ger vitamin till våra själar. Så snälla Björklund, gör inte de estetiska ämnena mer teoretiska, barn i skolan behöver få vara kreativa och praktiska!

Hur som helst så känns det som ett av de där vägskälen i livet, jag svänger in på en ny väg och lämnar den väg jag gått på ett tag nu. Läskigt och spännande!

4 tips på alternativa produkter för att få mindre kemikalier i din vardag!

Här kommer några tips på hur du kan få färre kemikalier i din vardag.

1. Hudkräm

Istället för att använda kemikaliespäckad hudkräm använder jag ren kokosolja. Har bra vitaminer för huden och jag som brukar ha problem med feta hudkrämer har inga problem med kokosoljan, den absorberas in i huden bra!

2. Deodoranter

Vanliga deodoranter innehåller aluminiumjox som inte inte är bra. Då har jag på diverse hälsokostaffärer hittat en alundeodorant som ett alternativ. Alun är en mineral. Dock är den inte lika bra som vanliga deodoranter, man måste bättra på under dagen. Den fungerar bra men inte lika länge. Inga parfymer eller annat konstigt. Finns även som spray som jag tänker prova nästa gång.

3. Ansiktskräm

Här har jag läst mig till att nypon som innehåller mycket e-vitamin ska vara bra för att hålla nunan vacker. Jag har köpt ekologiskt framställd nyponrosolja via internet från USA. Och den har fungerat fantastiskt bra, har inte heller här problem med att huden blir oljig som jag annars kan ha av för feta krämer.
Mitt nästa projekt är att testa göra egen nyponrosolja av nyponfrön och mandelolja.'

4. Hårfärg

Jag gillar ju att vara rödhårig men jag gillar inte de kemiska hårfärgerna. Visste ni att man har sett att de som färgar håret med vanlig hårfärg har alla ämnen som finns i denna i sin urin efter färgning. Det går alltså genom kroppen, genom lever och alla organ, usch! Jag väljer därför att  färga med henna-färg som är pulvriserade blad från en buske. Det finns på hälsokost och är dessutom billigare än vanlig hårfärg. Man måste dock färga några gånger innan färgen blir lika djup och fyllig som vanlig hårfärg, men sedan tycker jag den blir vackrare och sitter bättre än vanlig färg. Jag blandar i lite kokosolja och honung, ibland även olivolja vid färgning. Honung gör att den fäster bättre och kokosoljan/olivoljan gör att håret får en fin glans. Jag även frågat kemikalieförbundet om de känner till några negativa konsekvenser av henna-färgning, men de sa att det inte fanns några kända sådana. Känns trygg och bra! Finns från riktigt eldröd till rödbrun och svart.

Om man istället vill bleka sitt hår kan jag tipsa om citron, ös i lite citronsaft och sätt dig en stund i solen så får du rågblont hår, men även här gäller det att göra det fler gånger för att få ett starkare resultat.

Jag tror verkligen att vi behöver få bort så många kemikalier som möjligt i vår vardag och jag tror vi kan hjälpa varandra med tips kring detta för att styra skutan i bättre riktning, så har ni tips på dessa så dela med er!

kram och puss på er alla och lev väl! ( och kom ihåg, skönhet kommer inifrån! )